Fasaden berättar en historia
Efterfrågan på autentiska miljöer är stor. Fastigheternas fasader har stor betydelse för både fastighetsägaren och för hela stadsmiljön. En äldre fasad berättar en historia och ger karaktär till ett område. Oavsett om det är ett sekelskifteshus med pampiga utsmyckningar eller modern arkitektur med rena linjer så skänker fasaden en alldeles unik personlighet till fastigheten.
En artikel delad från vårt moderbolag, Fasadgruppen, med bilder från projekt genomförda av STARK.
Kärleken till historian präglar flera stadsmiljöer runt om i Sverige. Klassiska byggnader som bevarats generation efter generation förtäljer om stadens förflutna och ger en äkthet till miljön som uppskattas av många boende. Fasaden vittnar om när fastigheten byggts, hur livet i staden såg ut då och om hur staden utvecklats sedan dess. Inom arkitekturen räknas fasaden ofta som den viktigaste delen av byggnaden ur ett designperspektiv.
Pampiga utsmyckningar särskiljer sekelskifteshus
I slutet på 1800-talet och början på 1900-talet föredrog man sten som byggnadsmaterial, vilket ofta syntes i fasader genom uthuggna pampiga listverk, portaler och fönsteromfattningar. Speciellt under 1900- och 1910-talet användes sten till att klä in bottenvåningen, medan de övre våningarna putsades med kalkputs och målades i färger som ofta imiterade sten, men även ljusgult, grårosa och brunrött. Gjutna gipsdetaljer målades ofta i samma färg som resten av fasaden för att skapa ett enhetligt uttryck och variation i fasaden skapades genom de skuggor som uppstod från utsmyckningarna.
Funktionalismens storhetstid
Under krigsåren på 1930- och 1940-talen förändrades stilen i och med att funktionalismen blev stor, i kombination med en brist på byggmaterial till följd av kriget. Fasader hölls enkla och funktionella, med måttliga utsmyckningar kring balkonger och portar. Fortfarande var det vanligast med kalkputs och kalkfärg, men i ljusa grå, gula och nästan vita kulörer. Även äldre byggnader som rustades upp under denna tid renoverades för att passa in i det nya idealet och många sekelskifteshus förlorade sina pampiga utsmyckningar.
Byggboom med nya material
Under 1960 och 1970-talen pågick en byggboom där bland annat miljonprojektet startades igång, och nya material började användas för att hålla nere kostnaderna. Betong, skivmaterial och lättmetallplåt gjorde att byggindustrin kunde bygga snabbare, billigare och med mindre arbetskraft. På så vis kunde man hålla ner hyrorna och skapa bättre boendemiljöer. Hus byggdes ofta moderna och utan referenser till klassisk arkitektur. Storleken på byggnaderna betonades och fasaderna hölls släta. Mönster skapades genom upprepningar av bland annat fönster och balkonger som ofta förstärktes genom vertikala eller horisontella band med korrugerad plåt eller skivmaterial. Färgerna som användes under 1960-talet var ofta dova, med mustiga gråa och bruna kulörer, som på 1970-talet övergick till kraftigare färger så som rött, grönt, orange, gult och blått.
Med historierika fasader är det ibland lätt att se när ett område byggdes och hur det utvecklats genom åren. Det är viktigt att dessa fasader får rätt underhåll och renoveras på rätt sätt så att historien kan berättas vidare.
